Sök
  • Anna Lyppert

Om armén gör pojkar till män, vad gör den med tjejer?

“We don’t always march straight” var den slogan som Försvarsmakten använde under Europride 2018. På den tillhörande postern stod soldaten Ida Delin målad med prideflagga som stridsmålning och en kroppshållning som skrek pondus. Varken jag eller mina kompisar hade sett något liknande förut.



Copyright: https://volt.se/work/we-dont-always-march-straight/

Bild från: https://www.resume.se/alla-nyheter/manadens-utomhus/manadens-utomhus-jun-aug-2018/




Den där kampanjen väckte en nyfikenhet hos mig som fick mig att söka till grundutbildningen. Den stora frågan som jag ville ha svar på var: om armén gör pojkar till män, vad gör den med tjejer? Vem kommer jag vara när jag går ut genom grindarna nio månader senare?


Svaret som danat upp sig för mig ger ljus till en viktig insikt. Därför tänker jag ta mig friheten att leka med begrepp som narrativ och verklighet. Med berättelser och narrativ skapar vi mening och riktning av våra handlingar, medan verkligheten består av våra fysiska och psykiska förutsättningar att lösa uppgiften framför oss. Dessa två är enligt min mening starkt beroende av varandra när man ger sig i kast med Försvarsmakten. Narrativ innefattar berättelsen om hur krigaren blir till och är en komposition av värderingar, symboler och kulturella normer. Verkligheten är annorlunda, där handlar det om de fysiska och psykiska egenskaperna som finns hos individen som genomför utbildningen.


Om jag tar mig själv som exempel så fångades jag av det narrativ Försvarsmaktens kampanjer presenterade. Att jag kan, borde och är välkommen att bli en del av “något större”. Att gå igenom jobbiga saker för att formas till något starkare och vara till nytta för fler än mig själv.


Så gör armén pojkar till män eller tjejer till kvinnor? Och vem är jag nu, nio månader senare?


Slutsatsen jag kommit fram till är: Nej. Värnplikten gör varken pojkar till män eller tjejer till kvinnor. Den har gjort Anna till Anna. Under grundutbildningen kan man inte gömma sig. Man är ständigt omgiven av ett stort antal människor som man delar alla dygnets timmar med. Utbildningen är fysiskt och psykiskt ansträngande och mitt upp i detta blir man medveten om sig själv. Ens bästa och sämsta sidor blir tydliga och det är inte alltid att man gillar det man ser. Det är jobbigt att behöva möta sig själv när man är på sitt lägsta, men till skillnad från det civila livet kan man inte välja att gå därifrån. Man har inget annat val än att hantera det jobbiga man ställs inför.


Under min utbildning mötte mitt narrativ motstånd av verkligheten. Inte på grund av att jag var tjej eller att det var för fysiskt krävande. Friktionen uppstod i relationen till min egen självbild, och vad jag trodde det innebar att bli soldat. Jag var inte beredd på att det krävdes så mycket självrannsakan i ett yrke som går ut på att följa order. Det är jobbigt att konfronteras av sina sämre sidor, men man blev också förvånad över de positiva egenskaper man inte visste att man hade. När man ligger där i sitt värn, genomblöt, trött och hungrig, då behöver man jävlaranamat som skickliga narrativ ger och en ärlig självinsikt förankrad i verkligheten för att kämpa vidare. Att bli soldat är att lära sig manövrera sina styrkor och svagheter för att lösa situationer utanför sin egen kontroll.


Min slutsats om värnplikten är således att som soldat blir man inte “något annat”. Det som utbildningen skapar är självkänsla. Och hur flummigt det än kan låta tror jag att verkligheten bakom berättelsen om soldaters styrka är tilliten i sin egen förmåga. Där finns vissheten i att man alltid kan ge lite till.


Läs även Annas artikel om hennes första tid i försvaret.

Av Anna



2 815 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla